Idag ska vi gå till minneslunden. Tänka på de som inte är bland oss längre. Det gör jag i och för sig ändå utan att gå dit. Men det brukar vara vackert med alla ljusen.
Och Mannen ska ju hälla lite whisky på far. En för oss viktig tradition. Far sitter säkert redan där på sitt moln och väntar.
Ha en fin helg alla.
Jodå, jag överlevde fotbollsfesten. Inte såg jag några huliganer heller. Bara några fjuniga grabbar som stirrade intensivt på storbildsteven. Visst fastnade min blick också men att titta på töntiga karlar som inte har vett att skjuta i mål är sannerligen bortslösad tid.
Jag startade helgen med att besöka Ikea. Alltid kul att trängas med otvättade människor och skrikande barn. Snart stundar ICA och storhandling. Lika bra att köra hela racet. Det bästa av allt är att man kan medicinera sina uppjagade nerver med en calva och parkera röven i soffan med gott samvete.
Frågan är bara om man hinner hångla upp Mannen innan vi somnar i varsin soffhörna.
Nu är det snart advent hörrni…
Akuttvätt av soffan som dränkts i rödvin. Hängde på låset på ICA Maxi imorse för att få tag i fläckborttagningsmedel. Ju giftigare desto bättre om soffeländet ska kunna räddas.
Sprayade klädseln till stommen (hörnsoffa) och skulle sen stoppa den i maskinen. Det gick väl sådär. Men med en del våld så…
Nu snurrar maskinen ute i badrummet och den låter, typ annorlunda. Kan bli intressant det här.
Så här ser jag ut. Duger jag?
Sa du när vi sågs första gången. Det var mörkt, kallt och blåsigt. Söndagskväll den 12 januari.
Jag tänkte herregud så stor du är.
Jag tyckte om ditt leende.
Jag tyckte om hur jag bara gick rakt in i din famn. Näsan mot din jacka och blixtlåset mot min kind.
Vi promenerade i flera timmar. Passerade de gamla villorna med sina upplysta fönster. Pratade om barnen. Om livet. Och kärleken.
Stannade till på strandpromenaden och tittade på ljusen på den danska sidan. Det värkte i mitt öra av vinden och jag fällde upp hättan.
Du stannade till och vände dig mot mig. Sa att jag var vacker. Jag såg rakt in i dina lysande blå ögon och undrade hur det skulle kännas att kyssa dig.
Jag tyckte om din röst. Orden. Dina tankar. Skrattet och allvaret. Pirret i kroppen när jag såg på dina händer.
Efter att ha köpt sallad till chilin som jag hade tagit fram ur frysen tidigare gick vi hem. Pratade oavbrutet tills långt efter midnatt. Jag var så trött att jag knappt kunde se men ville inte att du skulle gå. Undrade hur din kind skulle kännas under mina fingertoppar.
Till slut åkte du. Jag somnade direkt. Trygg, med ett glädjepickande i hjärtat.
Tre dagar senare kom du igen. Och stannade.
Det är snart två år sedan.
Lillefnuff blir magsjuk ungefär vartannat år. Riktigt sjuk. Spyr som en kalv. Kaskadkräker. För att sedan ramla ihop i en olycklig hög. Hela lördagen höll han på. Fick inte behålla någonting.
Söndag gick åt till att koka vätskeersättning och med våld tvinga i honom 5 ml i timmen. Inte helt enkelt. Han har förmodligen varit en ål i ett tidigare liv. I övrigt rörde han sig inte ur fläcken, Låg bara hopkrupen med stängda ögon. Hade helt klart ont.
Vid halv tolv på kvällen försökte han hoppa upp i soffan till mig och där somnade han till slut. En stund senare krullade han ihop sig i sin vanliga sovställning och jag insåg att det gått över. För den här gången.
Han spann när jag kelade med honom trots dagens våldsamheter. Puffade mig på näsan och som om han ville säga att det var ok. Att han visste att jag inte ville honom illa.
Jag snörvlade av utmattning en stund innan jag gick och la mig. Det är som att ha en sjuk bebis.
Jäkla kattskrälle.
Jag är ledig idag. Helt ledig. Inget ska eller måste. Då går hjärnan i stå och jag får beslutsångest. Gällande ALLT.
Ska jag gå en promenad? Det innebär att jag måste krypa ur mysbrallorna och det känns väldigt motigt. Men det är säkert väldigt skönt att få lite frisk luft. Och nyttigt. Fast Mannen dyker snart upp och han vill kanske gå med. Eller inte.
Ska jag ha rosa eller rött nagellack? Det rosa ser fräscht ut, lite naturellt sådär. Men det röda är fräckare. Kanske jag skulle ta det blå?
Ska jag ligga på spikmattan? Då måste jag ta av mig på överkroppen och det vill jag inte för jag är så frusen. Men jag brukar ju bli varm när jag ligger där. Jag ska kanske vänta tills i kväll? Eller göra det och ha det gjort?
Det är tur att Mannen kommer hem snart och kan vara hjärnan i hemmet en stund.
Och nu blir det reklam.
Snälla försäkringsbolaget, If, väljer att tro mig fast jag inte kan uppvisa kvitto på de försvunna jackorna, och betalar ut ett belopp som gör det plättlätt att köpa nya!
Det var väl en bra start på helgen så säg? 
Och igår vann jag två teaterbiljetter till föreställningen imorgon…
Tror jag ska köpa en trisslott.
Nu rasar kylan in över oss och vi tömde förrådet i vårt sökande efter vinterjackorna.
Borta.
Vi har inte vetat att de saknades förrän nu eftersom vi flyttade in i maj. En Canada Goose, en annan dunjacka och min nya vinterjacka. Bra jobbat.
Enda trösten är att de kanske följde med de andra säckarna med kläder till Hemlösas hus. Då är det åtminstone 3 personer som har något värmande i vinter.
Nu ska jag bylsa på mig tretton tröjor och likt en michelingubbe ta mig ner till stan och Stadium för en ny jacka.
Det finns inget som gör mig så tvärförbannad som att städa ugnen. Inte lyckas jag få den helt ren heller trots att den är ny. Arbetsställningen och dålig kraft i armar och händer underlättar inte precis. Jävla skit.
Sen går jag igång på rent kränge. Städar bakom spisen, gör rent i kylen, dammsuger, skurar badrummet, putsar silver, stryker och diskar alla mina femtioelva glasprylar…
Och nu kommer straffet. Nackspärr. Kramp i ryggen. Djävulsvärk i armarna.
Vem tror jag att jag slåss mot? Vad är det jag tror jag måste bevisa? Jag är dum i huvudet. På riktigt.
Dottern ramlade in på middag i fredags tillsammans med pojkvännen. God mat och gott att dricka, försenad presentöppning och ett evigt skrattande. Lördagen gick åt till att återhämta sig. Mannen försvann iväg på klassfest och jag damp ner i soffan. Skönt med egenmys. I en timme ungefär. Sen längtade jag mig fördärvad.
Söndag var det kalas för kära mormor. Hela släkten i ett litet rum där vi gjorde vårt bästa för att höra vad vi sa. Inte lätt när alla pratar på en gång. Högt och mycket. Men roligt var det.
I dag kom rekylen och jag är aptrött och värkig. Det blir fisksopperester, spikmatta och tempuren.
Gonatt.
Alltså;
Evil Santa och ful kärring, det borde funka ihop?
Att göra en obudktion bara för att man har snor i hjärnan känns liiite sådär.
Var kiwisarna kommer in vet jag inte riktigt men å andra sidan att ha en morgonrock i folie känns sådär…
Någon vill kyssas med en badflicka. Bad flicka. Bestäm dig hörru, bad eller BAD?
Kroppsfixering och haremsbyxa? Jodå. Är du bred om röven kan du gömma dig i sådana.
Någon undrar om arv och nyårsmeny. Fira farsarvet där kanske?
Nej, har du urinvägsinfektion bör du inte ha sex. Inte ens om du är övertränad. Istället kan du ägna dig åt att försöka få ur all tandkräm ur tuben.
När det gäller bra mat för sex vet jag inte. Inte heller om du smörjer in dig i choklad. Eller äter vårrullar. Matsex har aldrig varit min grej.
Som du själv säger, prata med henne!
Jag minns inte heller något om dekorativa stenbumlingar eller skrock om hackspettar. Sorry.
Tvålrester på kakel. OK. Visserligen är jag en städnörd av rang men herregud! Gåggla!
Nej. Jag har inte vare sig magrutor eller en fin filt med korsord.
Sedan de ihärdiga. Alla ni Kapten Haddockar, ni måste INTE klappa en panda! Det går bra ändå.
Konstaterade igår när jag klängde på Mannen att det inte var svärmors-safe bakom soffan. Dags att knäböja och köra raka rör och allt däremellan för att samla ihop råttorna.
Mannen skulle vara borta hela dagen idag och jag planerade städningsraiden noga vid frukosten. Någonstans där borde det ringt en klocka. Eller klämtat. Någonstans där borde jag tagit en kopp kaffe till och tänkt ytterligare ett varv. Nu gjorde jag inte det. Naturligvis.
Nädå. Igång med värsta storstädningen. Näcka tempuren och in i tvättmaskinen. Sedan alla lakan, täcken, kuddar och annat som råkade vara löst i närheten. Så långt var väl i och för sig allting som det skulle. Men sen ska man ju göra alltihop tvärtom tillbaka liksom. Stoppa i, Klä på. Dra över.
Tack gode gud att Mannen inte var hemma när jag skulle dressa tempurmadrasserna. Hade han sett mig i den ställningen och hört alla fula ord han inte visste att jag kunde skulle han ångrat giftermålet på stående fot. Lillefnuff tog det säkra för det osäkra och gömde sig under sängöverkastet i gästrummet.
Jag säger som Anna Anka säkert har sagt; jag är inte skapt för sånt jävla mög.
Nog för att jag kan bita ifrån men stark i nyporna är jag inte. Det enda jag tänkte på var att jag inte skulle bryta någon av mina naglar som äntligen blivit tjusigt långa.
Jag är rökt. Körd. Aldrig någonsin har flärd gått före städning. Aldrig. Vart är mitt liv på väg?! Inte kommer jag att kunna hjula eller stå vid spisen heller. Får vara glad om jag kan kravla mig upp på spikmattan.
Men svärmor kan komma vilken dag hon vill och utföra avancerad hjärnkirurgi. Var som helst i hemmet.
Lillebror är entreprenör sedan födseln. Det snurrar fortare i hans huvud på en timme än de gör i de flesta andras under en livstid.
Nu har han kommit på en lysande idé om att göra fondtapeter och stickers. Där jag och Långa Barnet ska rita motiven. Att Långa Barnet ska rita är väl en sak, men jag… Minns inte vilket år jag hade ett ritblock framför mig senast men jag kan ju säga att det var länge sedan. Så länge sedan att man tydligen numera ritar med en ”muspenna” på en datorplatta och inte med blyertspenna. Jag har dock fått dispens tills vidare. Han vet till och med vad han vill att jag ska rita. Bra jobbat. Han minns några bilder på djur som jag gjorde när han var liten och som skulle passa bra i till exempel ett barnrum eller på en förskola. Jahapp.
Jag går här och blänger på blocket på bordet. Gör allt annat istället bara för att slippa sätta igång. Han ringde igår och kom med idén och nu har han redan sms:at en gång för att höra hur det går.
Han kommer att driva sina anställda till vanvett en dag.
Bild som Långa Barnet skickade till förkylda flickvännen:
Jag ringer och grattar på 27-årsdagen men hon viskar fnissande att det faktiskt är 29.
Eftersom personalen är där för att hjälpa till med kläderna så ber hon att få ringa tillbaka så att vi kan prata. Hon har så mycket att berätta säger hon. Och skrattar uppspelt. Söte lille mormor.
Så nu sitter jag här och väntar på samtal från den idag 93-åriga 29-åringen.
Älskade Mannen trampar runt mig som gick han på glödhet kol varenda gång jag stupar av värken.
Igår läste han i någon hälsotidning om diverse kurer. Sent på kvällen efter träningen kör han till stora köpcentret utanför stan för att handla allt som möjligen kan hjälpa.
Hem kom han med en spikmatta, en förpackning med hälsopiller mot klimakteriebesvär och en stor burk med nyponkapslar mot värken!
Jag provlåg spikmattan igårkväll och sov faktiskt som ett barn i natt. Nu har jag knarkat nyponkapslar och klimakteriepiller.
Det blir kanske folk av mig också. En dag.
Bloggvärldsbloggen tycker vi ska skriva om kroppen.
EN gång tyckte jag om min kropp. Då hade jag gått ner så mycket i vikt att jag kunde köpa kläder i storlek 36. Viktminskningen var inte för att jag plötsligt drabbats av någon bantningsnojja eller träningsmani. Det var struma.
Naturligtvis rask avhjälpt med operation och piller och så var jag tillbaka på ruta ett. Och storlek 42.
I alla år har jag kämpat i motvind för att vara smal och snygg. För man är bara snygg när man är smal. Motvinden består i höfter, bröst och en smal midja. Jag hade antagligen varit helnöjd om jag levt i ett annat århundrade. Och haft lättare att hitta kläder som satt snyggt.
Sen mötte jag Mannen. Han som tycker jag har den vackraste av kroppar. Han som kan sväva ut i långa euforiska monologer om min ända. Eller höfter. Bröst. Hals. Nyckelben. Vader. Lår. Han som tycker jag är KVINNAN personifierad.
Numera tittar jag mig i spegeln och tycker om mig. Jag är rak i ryggen i min bikini. Bär min urringning med stolthet och hedern i behåll. Visar mina snygga ben i kort kjol. Längtar efter klänningar och andra kvinnliga kläder.
Jag är hur snygg som helst. Faktiskt.
Har känt av min nacke några dagar. Den har aldrig riktigt repat sig sedan den där gången jag voltade i stentrappan.
Efter lite rajtantajtan i lördags somnade jag på Mannens sida. Med hans kudde. Inte bra.
Igår nackspärr från helvetet. Mannen nöp och masserade. Jag tänjde och stretchade. På kvällen lossnade det och blev liiite bättre.
Idag känns det som om huvudet sitter löst och det liksom hakar upp sig och fastnar. Det gör ont mitt bak i nacken. I kotorna.
Kan man ha ont i kotorna? Är det dags för avlivning nu?
Lördag halv sju. Tror ärligt talat aldrig jag har varit uppe så tidigt en helgdag. Isåfall har jag förträngt det. Men efter att ha svettat mig igenom natten kändes inte sängen så rolig längre.
Nu ska jag inta skogen. Mannen nöjer sig med ett spinningpass på Friskis.
Resten av dagen ska tillbringas i för korta mysbyxor, fårskorna och gosetröja. Kanske Lillefnuff lite snyggt draperad över knäet och ett glas vitt i handen. Skriva lite. Svettas. Näbbas med Mannen. Svettas. Laga mat. Läsa. Svettas…
Blir en bra dag det här.
Nu har jag hållit på med den här svettasskiten i månader. Dyngsura lakan. Vallningar. Rödflammig hals och svett som RINNER mellan brösten.Vallningar från hell.
DET ÄR INTE ROLIGT LÄNGRE!
Kan vi bestämma att jag är klar med klimakteriet nu? Va?! VA?!
