Ibland kommer det på tal. Allt jag kunde gjort.
Oftast är det människor som inte känner mig så bra och som säkert menar väl (?).
De föreslår olika aktiviteter. Tipsar om jobb och kurser. Frivilligarbeten. Saker jag borde engagera mig i istället för att ”bara” gå hemma.
Jag blir så trött på att försvara mig och mitt ickearbetande. Det sårar att människor inte förstår varför jag inte arbetar/kursar/frivilligarbetar.
Funderar ofta kring det där med att nya människor alltid frågar vad man jobbar med. Det gör Petter också. Är det för att vi måste ha etiketter och fack att stoppa in folk i? Skapa ordning? Gör oordningen oss osäkra?
Under perioder av mitt liv har jag varit sjukskriven eller arbetslös (pga av att jag varit sjukskriven för länge…). När folk frågat har jag sagt att jag varit lyxhustru och valt att vara hemma med barnen. Det tystar de flesta, särskilt kvinnorna. Att jag valt barnen. Och de andra har valt att göra karriär. Då ifrågasätts det om jag gjort det frivilligt eller om min man tvingat mig. Eller så börjar de försvara sina val och fokus förflyttas. Jag har inte sagt det av elakhet utan bara för att jag helt enkelt inte orkar förklara ytterligare en gång hur min kropp fungerar. Eller inte fungerar.
Nu är barnen vuxna, har sina egna liv och jag behövs egentligen inte hemma som mamma. Även om barnen fortfarande ser det som en trygghet att de alltid kan få tag i mig. Att jag alltid har tid. När de behöver. Märkligt nog har barnen aldrig funderat eller undrat varför jag inte gjort karriär och jobbat lika mycket som andra mammor. De har alltid tyckt det var fullständigt naturligt att jag var hemma. Och att jag ibland låg till sängs mitt på dagen. Eller inte orkade annat som andra mammor gjorde. När kompisarna undrat har de bara sagt att mamma har ont i kroppen och så har den diskussionen varit ur världen. Barn har ett bättre sätt att hantera sånt här än vuxna. Förhoppningsvis drabbas de inte av samma fördomar som vår generation har.
Jag har träffat människor som tycker jag borde arbeta som frivillig på sjukhuset. Plocka skräp på stranden eller engagera mig i Röda Korset. Ha dagbarn (då kan jag ju vara hemma!), vara dagmatte eller telefonförsäljare. Måla tavlor, skriva barnböcker eller designa trädgårdar. Listan kan bli hur lång som helst.
Känslan av att inte någon hör, faktiskt lyssnar, när jag förklarar varför jag inte gör alla de där sakerna är obehaglig. Som om jag inte hade någon röst. Som om det inte hördes något när jag öppnade munnen. Som om jag inte hade någon rättighet att finnas till för att jag inte bidrar till samhället. Drar mitt strå till stacken.
Dagar när jag är klok och lugn kan jag se att jag faktiskt har gjort rätt för mig så att det räcker resten av mitt liv. Dagar då jag är nere på botten känner jag mig bara ivägen. Onödig. Överflödig och parasiterande.
Alla de som alltid vill hitta en plats för mig, en roll, en uppgift, vad är det egentligen som är problemet?
Är det insikten att deras eget slit-och-släpande inte betyder något den dagen de ska dö? För de dör i alla fall. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.
Är det tanken att alla uppoffringar de gör för att passa in i mallen inte har någon egentlig betydelse?
Alla människor bidrar på olika sätt till utvecklingen, förnyelsen, nyttan för andra och samhället. Vem avgör att de som inte jobbar och får lön inte har något värde? Och hur definierar man värde? För vem och för vad?
Jag har precis avslutat ett samtal, en kort träff, med en barndomskamrat. Hon är 51 och drabbades av en obotlig ryggskada när hon var 8. Den skadan innebär en värk från helvetet natt som dag. Och har så gjort hela hennes liv. Ändå, trots alla år, känner hon att hon måste försvara sin sjukdom eller sin oförmåga att göra vissa saker inför andra människor. Varför?
Varför ska hon, jag eller någon annan behöva försvara och förklara varför vi har ont, har en annan hudfärg, religion eller jobbar natt? Varför ska vi försvara vilka val vi gjort i livet eller varför vi har gift oss med en människa av samma kön?
Världen och alla i den skulle må bra av att leva och låta leva.
Men vem säger att jag har rätt.
