Trädgårdsdags

Godiva har varit på trädgårdsmässa och Trädgårdsguden har kommit ut med en ny bok.
Och jag blir gråtfärdig av längtan.

Mannen har lovat att vi ska köpa en lägenhet med stor balkong och ett sommarhus när han vinner 170 mille på hästar.

Så jag väntar. Frossar i trädgårdsporr och planerar. Modernt och lummigt på balkongen. Gammaldags och skånsk/engelskt i trädgården. Betong av Signe Persson Melin. Fågelbad och solur. Lavendel i kubik och murgröna på tvären. Buxbom och idegran. Blågrön hosta och söta fänrikshjärtan. Allium och aklejor. Iris och tulpaner. Stjärnflocka och anemoner. Rosenskära och rara malvor.
De ljuvligaste rosa, vita och blå nyanser mot allt det gröna.

Det kommer att bo koltrastar och rödhakar bland buskarna och duvorna ska kuttra på mitt balkongräcke. Fluffet ska sitta och plira i solen medan Lillefnuffet hukar bakom en pion.

Mitt i allt ska jag klampa runt i mina skitiga gympaskor och leriga jeans och prata med allt och inget. Klippa lite där, gräva lite här. Glömma bort att äta för att jag måste binda upp rosorna mot ett äppleträd. Dricka ett glas kallt, vitt vin i kvällssolen och titta ut mot havet.

Ja du Mannen, när som helst idag.

GI

Jag och Mannen har bestämt oss. För första gången på många år ska vi inte krypa ner bakom en buske när vi ska solbada. Nix. Här ska blottas både det ena och det andra.

Nya raffiga badkläder ska inhandlas och första parkett ska intas. Jag ska slänga med håret och ligga där likt en självsäker säl. Mannen ska hitta sina magmuskler igen.

Vi har hela tiden ätit ”nyttigt”, dock för mycket och för lite av det goda. För mycket kolhydrater och för lite fett. Nu har vi ätit GI i 3 veckor enligt Ola Lauritzon & Ulrika Davidsson och fläsket bara rasar av oss. Här frossas i grädde, smör, brieost, kött och fisk och tonvis med grönsaker därtill. Vi saknar inte vare sig kolhydraterna eller kilona.

Vi går runt här klappar oss på den krympande kalaskulan, skrockar när vi väger oss och tycker vi är sexigare än någonsin.

Vi kommer att bli livsfarliga på playan.

Upp som en sol

Och så landar man som den berömda pannkakan.

Lördag med kära, kära släkten. Massor av prat, skratt, musik och god mat. Trängsel, barn och fyra generationer. Kärlek och kramar. Sitta på obekväma femtiotalsteakstolar och åka tåg. Det blev sent.

Söndag och det tog flera timmar innan jag och min kropp var överens. Sedan en ljuvlig cykeltur genom skogen och vid havet. Söndagsflanörer som inte verkade ha vettigare för sig än att gå på cykelvägen och vara allmänt i vägen. Solen byttes plötsligt ut mot dimma som vällde in från havet och orsakade rena solförmörkelsen.

Nu, måndag. Jag knarkar piller med röda trianglar på och försöker bända ut bettskenan med valhänta händer. Ryggen gallskriker och knäna sviktar. Armarna spränger efter den något skumpiga cykelturen och axlarna är rena skämtet.

Kattsanden är snyggt strösslad i hela hemmet. Vita flufftussar draperar de mörkröda mattorna. Tvättstugan är bokad från klockan tolv. Tänder behöver borstas och hår fiffas. Dimman glittrar på kattgallret och rinner på våra takfönster. Båtarna tutar uppgivet.
Mannen är iväg och jobbar röven av sig igen och jag längtar tills jag får gå och lägga mig.

Tröstar mig med att björken jag släpade hem och klippte av alla svansar på, nu har börjat grönska.

Nu ska jag ringa och viska kärleksord till Mannen.

Fredag

Att göra:

• tömma kattlådan
• bädda rent
• damma
• duscha växterna
• borsta katterna
• dammsuga
• diska
• tvätta

Istället sitter jag här i morgonrocken och pillar navelludd. Väntar på att Mannen ska komma hem. Jag vill hångla och dricka rödvin.

Uppdatering:

Mannen ramlade in  genom dörren, aptrött. Där stod jag, hans käraste, i röken från städdamm och osade svett.
Vi drösade ner i varsitt soffhörn med ett glas rött. Tittade på varandra. Mannen sa: jag tar ett bad och löser lite korsord. Gör det, sa jag utmattad, glad över att få sitta ensam med min dator och vinet.

Fredagsromantik på hög nivå. Vi får hångla imorgon.

Bloggvärlden

Det är väl ändå en underlig värld vi lever i?

Man sitter där, ensam på sin kammare och känner sig just ensam. Loggar in och läser bloggar och plötsligt finns där en hel hoper av människor som har betydelse för ens liv.

Människor som man kanske passerat på stans gågata, om de nu inte bor i någon annan del av landet, sådana som man inte vet hur de ser ut eller hur de låter. Människor som man inte ens vet vad de heter, i verkligheten.

Människor som man vill veta hur de mår och vad de tänker på. Människor som man kan oroa sig för, glädjas och bli upprörd tillsammans med.

Främlingar men ändå inte.

Kan man någonsin sluta blogga? Att bara lägga av och inte få ta del av hur de människorna har det? Alla försök att peppa och stötta, skicka kramar och hejjarop. Tänk om just mitt peptalk är det som har betydelse? Vad händer då om jag slutar logga in och slutar läsa?

Inte för att jag inbillar mig att bloggvärlden skulle gå i stå ifall jag slutade hålla koll men ändå. Nog skulle jag bli ensam. För visst behöver jag allt bifall. Visst behöver jag kramar då och då. Att någon läser och bryr sig. Att någon kanske undrar hur jag har det. Hur jag mår.

Ibland får jag frågan; vad gör du hela dagarna? OK, jag bloggar inte all min vakna tid, men visst tillbringar jag många timmar framför datorn. Det känns konstigt att rusa iväg på morgonen utan att ha tagit del av hur mina ”vänner” har det. Ungefär som när jag jobbade. En liten tur på morgonen bland arbetskamraterna för att höra vad som var nytt. Hur alla mådde. Att lyssna till andras vardag och kanske delge sin egen.

Att allt det här har betydelse och faktiskt är viktigt för så många är ganska uppenbart när man läser bloggar. Vi behöver alla bli ”sedda” (lästa) för att få bekräftelse och må bra.

Det är så mycket lättare att ”kramas” när man inte känner varandra irl. Vi behöver inte bry oss om ifall vi är lite städsvettiga och ser slubbiga ut.

För att inte tala om alla intressanta tankar, vinklingar, synpunkter och åsikter som man får ta del av! Så mycket nytt man får lära sig. Så många nya idéer. Så mycket som man faktiskt har glädje av i sitt verkliga (eller overkliga om man så vill) liv.

…

När jag började blogga för två år sedan befann jag mig i kris. Jag hade inte en aning om hur man gjorde eller vad det innebar. Det var bara ett sätt för mig att få ur mig all ilska, frustration och förtvivlan. Och där dök de upp. Kommentarerna. Som plötsligt fick mig att vilja ta ett steg till. Och två. Så var jag på banan.
När jag träffade Mannen hade jag plötsligt inte tid, var som uppslukad av vårt. Men det dröjde inte länge innan jag saknade mina vänner. Kommentatorerna. De som funnits där igenom hela byken. Och jag saknade att inte läsa om dem och deras liv. Funderade på hur livet såg ut för än den ena än den andra. Vad de tänkte på. Om de hade det som de skulle.

Så jag startade en ny blogg. Ibland tänker jag att jag sitter här om tjugo år och skriver, kommenterar och skickar virtuella kramar. Kanske kommer jag aldrig att träffa alla de jag bryr mig om. Men spelar det någon roll? Är inte detta lika fint som vänskap irl?

Herregud så djupt det blev såhär en torsdagskväll (dock inte i Vedbaek).

Nu går jag och fixar kvällsmat.

Ut i skogen ska vi gå

Hasade runt i skogen en runda och lyssnade på en hysterisk talgoxe. Trodde ett tag att jag hörde en lärka men kom fram till att det var önsketänkande. Dock var det full fart på hackspetten medan ugglan bara satt och glodde. Eller jag tror att den gjorde det. Den sitter för långt ifrån stigen för att min närsynta blick ska kunna se om den har ögonen öppna eller ej. Försökte ta en bild med mobilen men eftersom jag fick ta av mig glasögonen för att kunna se bilden kunde jag inte se bilden… Får väl ta med Mannens kikare någon dag.

På ett ställe hade de gallrat och stackat upp ungbjörkar i stora högar. Eftersom jag varit scout en gång i världen och fått lära mig att inte bryta grenar på träd, såg jag nu min chans att skaffa lite billigt björkris.
Släpade hem en halv björk som jag sedan har pyntat hela hemmet med. Till katternas stora förtjusning.

Bra tänkt av en pollenallergiker.

Ibland är jag beyond panndö.

Kiwisarna II

Det är Auckland, maorifolk, lord of the rings, snorkling och allt där emellan.
De verkar ha det alldeles underbart, Lillebror och SöteFlickvännen.

Det är bra nu. Kom hem. Mamma saknar dig.

Allvarligt…?

Haremsbyxor? Seriöst?

Varför skulle jag vilja se ut som om röven hänger ännu längre ner än den faktiskt gör?

Doktorn vs FK

Ibland känner jag mig osynlig. Liten och liksom genomskinlig. Det känns som ren tur att inte folk går rakt över mig på trottoaren. Ändå, trots att jag inte syns, lyckas de pricka in en spark här och en kick där.
FK bestämde sig för att dra in min ersättning, utan att meddela mig, dagen innan den skulle betalas ut. När beslut är fattat får jag den retroaktivt. Om det blir ett för mig positivt sådant. Så som varande en vanlig, lättskrämd ynklig person får det här naturligtvis stora konsekvenser för mig. Vad med räkningar? Mat? De hade inget svar att ge. Tur för mig att Mannen finns i mitt liv. Tänk på de som får samma besked och är ensamma om allt ansvar.

Jag orkar inte ens läsa om alla bonusar och pensioner. Jag vill inte veta. Det gör mig bara förbannad.

Förbannad blev också söte doktorn som ilsket har tagit kontakt med FK. Jag skulle inte vilja vara min handläggare om jag säger så.
Han var rasande för att jag, efter alla år, ifrågasätts. Rasande för att hans kompetens ifrågasätt. Rasande för att de bara från en dag till en annan drog in min ersättning när det inte ens är beslutat något.

Vi får väl se vad som kommer ut av det här.

Men en sak är jag glad över; att min doktor är min doktor.

Nej, det är inte han på bilden.

Nej

Jag ska inte oroa mig. Det ska jag inte.

Nej.

Söndag

Söndagsrufsigt hår. Noppig t-tröja. Frukost och morgontidningar. Småprat. Kramar. Barn i telefonen. Katter i soffan. Mys och regn på takfönster. Kärlek och kaffe.

Jag är kär.

Söndag kan vara en bra dag.

Man undrar ju…

…vad man skriver som får folk som sökt på: nattlinne, sex och obduktion, att hamna här…

Låter lite väl kinky i mina öron. Men jag är ju en trist medelålders kärring så vad vet jag.

Dags igen

Den här gången är det dock inte Sune Mangs som spökar i min hjärna.

Utan *trumvirvel* Trio me Bumbaaaa!

Hela dagen med ”man ska leva för varandra och ta vara på den tid man har”…
Bara det att jag kan texten gör mig mörkrädd.

Kiwisarna

Sötebarnen i landet långthemifrån skriver resedagbok. Det ska de ha all heder av. Hur skulle vi klara oss här hemma utan att få veta hur de har det?

Sol. Varmt. Roligt. Spännande. Trevligt. Coldplay. Spännande. Sa jag varmt?

Dagens teknik kan få vilken förälder som helst att känna det som att ungarna bara är nästgårds och leker.

Själv tränar jag på min nyfunna barnlöshet genom att kissa med badrumsdörren öppen, äta choklad i soffan, springa runt naken och låta bli att komma ihåg att köpa mjölk.

Pandabränna

Idag har det varit bländande blå himmel med en strålande sol. Jag älskar mina stora filmstjärneglasögon men man ser helt klart annorlunda ut när man tar av dem.

Pandabränna säger jag bara. .

Skit samma. Pandor är inte fräkniga så ingen lär ta fel.

Se ner på mig

Låg i sängen i natt och tittade upp på himlen. Alldeles stjärnklart och så vansinnigt vackert.

En stjärna rörde sig tvärs över fönsteröppningen och jag funderade på om det var en satellit. En sådan där som fotograferar allt på jorden väldigt detaljerat medan den rör sig.

Undrar om det sitter en snubbe på NASA nu och tycker jag är larvig som sover i röda raggssockor.

Sparka på den som redan ligger

FK är osäkra på om jag är sjuk. Min läkare har skrivit ett för ”tunt” underlag. På min direkta fråga fick jag svaret att om han varit mer vältalig och skrivit en ”novell” om mig och min sjukdom så hade det varit bättre…Sic!

De vet inte om jag ska få fortsatt ersättning och det beskedet fick jag idag, dagen innan utbetalningen. Och bara för att jag ringde och frågade.
Det tvingade fram ett förtydligande från mig som jag hoppas de läser. En novell. Min stackars handläggare har inget roligt jobb, det säger jag bara. Tänk att få ta sådana här diskussioner flera gånger om dagen med ledsan människor.

Till FK:

Redogörelse för hur jag mår psykiskt och fysiskt. Ett komplement till min läkares utlåtande.
Detta är uppgifter vi diskuterat men jag är osäker på hur tydlig han har varit när han lämnat in uppgifter till Försäkringskassan. Då jag fick veta att han uttryckt sig lite ”tunt” känner jag att det är viktigt att jag förtydligar.

För tydlighetens och enkelhetens skull försöker jag punkta upp mina uppgifter.

•    Jag har ALLTID värk i rygg, nacke, händer, knän och bäcken.
•    Jag har sedan många år skador på ryggen efter en olyckshändelse i arbetet.
•    Jag har fortfarande, 19 år efter sista barnet, foglossningar och värk i bäcken/blygdben.
•    Jag har knutor på fingrarna och svullna leder som ömmar vid beröring.
•    Värken i nacken kommer efter ett fall 2007 då jag voltade 3 gånger i en stentrappa.
•    Jag har ont under fötterna och kan inte gå utan skor ens inomhus. Jag måste ha extra dämpande sulor i alla skor och stövlar och kan inte ens då gå längre sträckor.
•    Jag blir snabbt utmattad i musklerna, speciellt vid upprepade rörelser, tex tandborstning, cykling, dammsugning och liknande.
•    Cyklar jag får skakningarna i styret mina händer, armar och axlar att värka flera dagar efteråt. Ryggvärken ökar och jag känner mig utmattad i hela kroppen.
•    Går jag i trappor har jag svårt med balansen eftersom jag är ostadig i knäna. Dessutom ökar värken i knälederna.
•    Är det väderomslag så mår jag väldigt dåligt fysiskt, allmän värk, det spränger i lederna, jag får feber och influensaliknande symptom.
•    Jag är av olika skäl ”svag” psykiskt och har fått hjälp vid flera tillfällen. Blir lätt deprimerad och osäker. Har inget naturligt skydd mot andra i min omgivning, antagligen till viss del pga svår mobbing både som barn och i arbetslivet.

Allt detta innebär att jag har svårt för olika saker.

•    Jag kan inte sitta längre stunder utan att få svår värk i rygg, nacke och axlar. Att tex delta i en middag där man sitter kvar vid bordet får mig att snabbt bli trött och oengagerad. Jag kan inte koncentrera mig på samtalet utan sitter bara och vrider mig på stolen. Efter en sådan kväll är jag helt slut dagen efter, oavsett hur trevligt sällskapet har varit och hur gärna jag än ville genomföra kvällen.
Detta gör att biobesök, teater- och konsertbesök är sällsynt. Jag har också många gånger lämnat återbud då jag känt att jag inte kommer att orka.
•    De dagar då värken i händerna är som värst har jag problem att skriva/hålla i pennan, öppna lock och burkar, skära med kökskniv och hålla i bestick. Jag är allmänt svag i händerna och har svårt att hålla tyngre saker.
•    Ofta har jag svårt att hålla i muggar, koppar och glas. Dels pga värken i fingrarna men också att det är tungt och armarna känns utmattade. För att lyfta ett glas eller en kopp krävs båda händerna.
•    När värken är som värst kan jag inte göra något annat än att ligga till sängs. Jag kan inte fokusera på en text eller film vilket gör att jag inte kan läsa längre stycken eller förstå handlingen. Inte heller klarar jag av ”normala” samtal då jag tappar tråden hela tiden och inte hänger med i resonemang.
•    Det finns dagar när jag inte går ut alls eller hämtar posten eftersom jag bor på 4:e våningen utan hiss och det orkar inte knäna.
•    Jag blir väldigt störd och trött av ljud oavsett om det är musik, tal eller annat. Då får jag problem med en tjutande tinnitus och blir alldeles utmattad. Jag ser ofta på tv utan att ha ljudet på.
•    Jag har alltid engagerat mig mycket i andra människor men nu orkar jag inte så mycket åt gången. Även om det är trevligt och på alla sätt positivt. Det finns liksom inte plats att ta in saker längre.
•    Minsta stress får mig att ramla ihop. Det kan vara att passa en tågtid eller en träff med någon. Jag kan inte sova ordentligt dagen innan av rädsla för att försova mig eller komma för sent. Detta gör att jag är helt slut innan det ens har börjat.
•    Ska jag gå ner i stan och handla måste jag ha en lapp där jag skrivit exakt vad jag ska ha och i vilken ordning jag ska besöka de olika butikerna. Går jag fel tappar jag helt kontrollen över vad jag skulle göra, blir förvirrad och får gå hem igen. Likaså om det är mycket folk och musik. Det stressar mig oerhört.
•    Jag sover oerhört dåligt och är mycket lättstörd. Jag har svårt att vända mig i sängen pga värken trots min tempursäng och vaknar ofta vid varje vändning för att ryggen inte ”håller ihop”.
•    Jag har en väldigt lång startsträcka på morgonen och behöver flera timmar för att leda upp mig, få igång kroppen och kvickna till psykiskt.

Allt det här begränsar mig oerhört men jag försöker ändå leva så normalt jag kan. Mina två barn är utflugna och det minskar naturligtvis ”pressen” även om de alltid haft full förståelse och hjälpt till så mycket de kunnat. Jag har vänner som förstår och en familj som stöttar. Mitt liv är inte dåligt och får jag bara göra saker i min egen takt och utan krav går det ganska bra.

Jag har, efter flera år, valt att inte äta antidepressiva då jag tycker att jag blir alldeles för avtrubbad. Av samma skäl äter jag inte heller sömntabletter. Jag har värktabletter som jag tar och försöker att vila så mycket som det går och behövs.

Jag vet inte om jag med det här har lyckats att förtydliga hur mitt liv ser ut. Finns det några frågor så kontakta mig gärna.

Jag säger inte att det är synd om mig. Det finns de som har det likadant eller värre.

Skit.

Mäklarbilder

Det där med bilder på objekt till försäljning är intressant. Efter att ha sålt både hus och bostadsrätt så vet jag.

Eller jag borde veta bättre.

Vi hittade en vindslägenhet med stooor balkong, fin innergård, hiss och badrum med badkar. Tillträde omgående eftersom den står tom. Överkomligt pris och låg avgift. Det nämndes så där lite i förbifarten att den behövdes fräschas upp.

Nemas problemas sa jag som målat om alla 22 lägenheter jag har bott i.

Jo eller hur. Här snackar vi totalrenovering. Med betoning på total. Nya fönsterkarmar, nya golv, nytt kök, nya vitvaror, nytt badrum osv osv i all evighet amen.

Av allt detta syntes intet på bilderna.

Men balkongen var fin.

Jaha

Det var det. Så är den ungen också ute.

Lämning klockan halv åtta på Kastrup. Jag, Mannen och Pappan hade en tår i ögat och stod där och klappade om varandra. Pustade och sa att det är bara nyttigt och bra, utvecklande och nästan som lumpen. Förutom Mamman som snörvlade och redan saknade lilla barnet. Bebisen.

Pappan torkade en tår och körde hem. Jag och Mannen tog tåget till Köpenhamn. Frukost på Café Sommersko. Alldeles underbart. Två koppar kaffe och hjärtklappning resten av förmiddagen. Stekt ägg, kryddig korv och bacon. Ögonblickspressad juice. Underbar service. Hit ska vi gå fler gånger.

Båttur runt stan och ett glas vin i Nyhavn. Glyptoteket, gubbar i marmor. Mumier och palmer i vinterträdgården.
Sen lunch på Nytorv. Köpenhamnsplatta. Sill, lax med äggröra, rostbiff med pepparrot, hönssallad, fläskstek med rödkål, panerad rödspetta och bröd med fett. En snaps med öl.

Tåg och en rask promenad hem. Soffa och katter. Insåg att sonen har mina nycklar med sig till Tokyo där han byter till flyg till NZ.

Har jag tur så får jag post med nycklarna i ett kuvert. Som hamnar i brevlådan som jag inte kan öppna eftersom nyckeln ligger i ett kuvert i brevlådan. Inte heller kan jag cykla eller komma in i soprummet.

Nu är vi föräldrarlösa. Eller rättare sagt barnlösa. Och vi tittar på varandra och ser. Herregud.

Vad ska vi göra med all tid?

Vi ska prata. Mysa. Prata ännu mer. Älska. Älska ännu mer. Bara vara.

Det finns ett liv efter detta.

Trött förbi tröttast

Sover som en kratta. Kommer inte i säng före ett och somnar fram emot två. Vaknar igen klockan tre för att sedan sova i svettiga mardrömspass på en halvtimme, timme fram till ungefär åtta/nio.

Jag jagas av konstiga djur och före detta svärmor, springer med bankande hjärta och vaknar med att storknande dra efter andan. Ungefär som när man varit länge under vatten och luften precis räcker upp till ytan.

Mannen kramas, klappar och håller om. Jag sparkar, snurrar och jämrar mig.

Nu sitter jag här och borde steka/marinera fläskfilé inför festen imorgon. Tvättstugan om en timme. Det ska göras upp logistik och gås igenom allt som behövs. Och jag är bara grusig i ögonen, susig i huvudet. Och trött.

Trött. Trött. Trött.

Jag har ingen stresströskel. Kan inte hålla en enda boll i luften. Kommer inte ihåg något som jag inte skrivit upp. Det jag har skrivit upp orkar jag inte göra.

Jag vill knarka sömntabletter. Jag vill sova åtta timmar. I ett sträck.

Enligt Tempurreklamen borde jag sova som ett barn och vakna upp utvilad. Fuck you.