Så långt

Fredag. Det är dammat, dammsugat, skurat, diskat, tvättat, manglat, bäddat, vikt och klart.

Nya gamla stolen från Blocket ståtar på Mannens sida av bordet. En riktig tron. Väl passande. Både hans ända och storlek. Själv kan jag dingla med benen när jag sitter upprätt i den. Min tron ska vi hämta senare idag. Även den hittade på Blocket. Jag har letat fram en kudde att ha bakom ryggen så att jag når fram till bordet.

Fönstret är öppet mot gatan och katterna spanar på sopbilen från sin lilla altan (egentligen en innätad utrymningsplatta men berätta inte det för brandmyndigheten). De har vårkänslor. Det märks på att de vill ut ideligen. Vilket i sin tur innebär att vi draperar oss i raggsockor, tjocketröjor och duntäcke för att inte frysa röven av oss. Men vad gör man inte för de små liven.

Det har kommit små pytteblad på hortensian som står därute och buxbomsbollen ser ut att ha överlevt.
Överallt nere på gården spirar det. Snödroppar, vintergäck, pärlhyacinter och så några tulpaner som sticker upp näsan i rosenrabatten.

Mannen är iväg på Viktigt Möte idag och det kommer säkert att gå alldeles lysande. Solen vräker sig in genom våra takfönster från en klarblå himmel och duvorna går bärsärk på hustaket mitt emot.

Idag får det bli en cigarr på gården. Sanna mina ord.

Basröst

Jomen tjena.
Jag har övertagit Mannens flunsa. Hes och hostig. Har värsta basrösten.

Mannen går inte närmare än 1 m då han tror jag är grannen förklädd till kvinna.

Höhöhöhö.

Snor

Man vet att man är förkyld när snoret på skärmen när man nyser är gult…

Men hur smart är jag

Går värsta långrundan eftersom jag inte vill sitta inne i det fina vädret.

Ränner i tvättstugan hela eftermiddagen. 18 gånger upp och ner för alla trappor. 4 våningar.

Putsar fönster. Kliver upp och ner femtioelva gånger på en stol.

Blir intressant imorgon när jag ska ta mig ur sängen…

Äntligen bröllop

Var fan gjorde jag av prinsessklänningen?

Oupfffh

Jag har fått i mig någon skitbacill.

Bokstavligt talat.

En runda i skogen

Kattugglan sitter på sin plats i det ihåliga trädet. Spanande på oss som passerar. Hon är snackisen bland alla skogsflanörer. Främmande människor stannar och pratar med varandra för att sedan glatt leende skiljas åt för att aldrig mer ses. Märklig upplevelse.
Syns hon inte till på några dagar frågar passerande varandra hur länge hon varit borta. Tänk att en liten kattuggla kan föra samman folk. Utan att veta om det.

Längre fram korsar en ormvråk min väg och jag hör vingslagen susa när den flyger förbi. Den sätter sig i ett träd intill stigen men tillräckligt långt bort för mina närsynta ögon ska kunna se den ordentligt i motljuset.

Jag gläds åt att kunna se och höra alla fåglar som plötsligt finns överallt. Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt om fåglar. Dock inte burfåglar som skrämmer mig, oavsett hur små de är. En av mina mest lästa böcker är just Svenska fåglar.
Vissa är favoriter som till exempel Rödhaken. Den har så fin form och så vackra ögon. Från det jag flyttade till min första bostad med trädgård har jag haft en i min trädgård. Ibland inbillar jag mig att det är samma fågel som följer mig genom mina flyttar.
Koltrasten är en annan som jag älskat sedan jag var barn. Första minnet är den som bodde i mormor och morfars trädgård och sjöng så sorgligt vackert på kvällarna. Jag har haft koltrastbon i mina trädgårdar och jag har vårdat dem ömt. Sett till att inga djur kan komma åt ungarna och jagat ut en hök från carporten för att den inte skulle kunna ta en unge på vinglig flygtur.
Likaså tycker jag om duvor. De kuttrar så rart och är så fina när de sitter tätt intill varandra och näbbas. Det bodde duvor på kyrkogården intill mormor och morfars hus, jag antar att det är därför jag tycker om dem.

När jag halkat runt i isig snömodd en timmes tid styr jag kosan hemåt. Precis när jag når skogskanten ser jag en Större hackspett som med all kraft försöker göra kaffeved av en bok. Jag stannar och tittar en stund innan jag går vidare.

Jag känner mig priviligerad på något sätt.

Sökt

Till dig som har sökt på: jag har tråkigt!

Jag vet inte varför du hamnade här. Kanske för att bloggen andas tristess och damm. Kanske det finns en BloggGud som med van hand pekar om alla som söker på den meningen till just min blogg. Kanske vill denne gud säga mig något med detta? Att jag ska lyfta mig i håret och få ändan ur vagnen? Göra något vettigt av mig själv, bloggen och söndagen?

Ajja.

Det kommer en ny dag imorgon. En måndag dessutom. Inget kan vara roligare än just måndagar så häng inte läpp!

Imorgon tar vi nya tag.

Söndag

Söndag. Solen lyser genom mina smutsiga fönster. Jag måste verkligen ta tag i det där. Slöligger i soffan med Man och katter. Läser alla delarna i morgontidningarna och dricker yogite.
Funderar på vad jag ska laga för mat ikväll. Kyckling. Med något.

Huvudet känns luddigt och kroppen trött. Det är liksom ingen fart i mig. Jag antar att jag borde gå en rask promenad i solskenet. Få frisk luft och röda kinder. Jag antar att jag borde läsa lite trevliga kokböcker. Få middagsinspiration. Jag antar att jag borde dricka ännu en kopp te och äta något förståndigt till lunch.

Jag tror jag tar ett glas vitt och en bit vällagrad grevé istället.

Tumör

Mannen har haft en stor knuta på stortån, där nageln ska sitta, i mer än ett halvt år. Flera läkarbesök där det klämts och hummats och sedan inte hänt mer. Det har varit och är blodigt, sårigt och infekterat. Varje besök har slutat med orden att det är i alla fall inget farligt och går över av sig själv.

För två veckor sedan skickade jag iväg Mannen till akuten med order om att inte komma hem förrän de gjort något åt eländet. Läkaren hade ingen aning om vad knutan var men skulle skicka en remiss till hudkliniken. Och Mannen haltade hem igen.

För en vecka sedan hade han så ont att han höll på att gå bärsärk och vi åkte upp akut igen. Den här gången var det en ung, kvinnlig läkare som raskt hämtade en ortoped och de var båda överens om att det är någon sorts tumör. Som ska tas bort pronto.

Hudkliniken ringde dagen efter om en tid för biopsi och hudläkaren sa att det helt klart är en tumör, hur farlig vet ingen. Han tog prover och sa att de skulle skickas med förtur. Jag antar att vi får besked nu i veckan som kommer och att det blir operation snarast.

Nu går vi i ett konstigt, snorigt vakum av oro.

Uppdatering: Det var inte något elakartat och pluppen ska opereras bort snart. Sedan kan Mannen gå som folk igen.

När barnen lämnar hemmet

Läste en artikel idag om hur man överlever att barnen flyttar hemifrån. Att det finns olika sätt att reagera på. Att man ska satsa på kärleken till sin partner, leta upp gamla vänner, skaffa sig en hobby.

Och jag undrar om det är fel på mig. Visst grät jag när Långa Barnet drog till Skellefteå. Mest egentligen för att det är så förbannat långt när man vill kramas. Att han inte bor hos mig känns självklart och naturligt. Även om jag ibland kan gråta av saknad.
Vi pratar i telefon någon gång i veckan, sms:ar och chattar. Och det är bra och rätt. Jag är glad att tekniken är som den är idag, även om jag inte alltid begriper mig på den. Så mycket enklare att hålla kontakten än det var för mina föräldrar och mig.

Lillebror åker snart, snart till Nya Zeeland och är borta i ett halvår. Herregud. När han kommer hem flyttar han och flickvännen till Lund och universitetet där. Så är han avflyttad. Han också. Och det känns rätt och bra. Nu är det ju något lättare att ta sig till Lund när man vill kramas än att åka till Skellefteå men jag kommer nog inte att se så mycket mer av honom ändå. Det är som det ska.

Vi pratade förr om att de ville att jag skulle bli en sådan där mamma som kommer en gång i veckan för att städa och fylla frysen med hemlagad mat. Jag skrattade och sa inte en chans, lämnar ni hemmet så skyll er själva.
Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag trängde mig på mina barn. Jag vill inte heller leva genom dem. Och de ska inte leva genom mig.

De har sina liv. Det är spännande. De bjuder in mig på sina villkor, öppet och kärleksfullt och jag är rörd och tacksam för det. Och också att de ibland saknar mig. Och säger det. Det känns fint.

Veckans soppa

Nytt inslag? Jo. Ärligt talat så är det mesta som jag gör i köket hittepå. Men den här soppan blev riktigt bra. Riktigt.

1 stor squash
1 purjolök
3 stora eller 4-5 mindre potatisar
2 buljongtärningar, 1 höns och 1 grönsaks.
1 påse fryst grönkål
ca 2 dl grädde
1 1/2 liter vatten
3 vitlöksklyftor
salt, peppar

Skala och tärna squashen. Skiva purjon och stek tillsammans. Skala och tärna potatisen och hacka vitlöken. Tillsätt till det frästa. När allt mjuknat (potatisen) tillsätt vatten och buljongtärningar.
Då allt kokar tillsätt grönkålen och låte koka några minuter. Tillsätt grädde, salt och peppar. Mixa med mixerstav. Server med kokta ägghalvor eller bacon eller kokt skinka i strimlor eller ät den som den är. Vi provade alla varianterna och alla var nöjda.

Ett Cajsa Warg-recept. Fler lär dyka upp.

Rätt person på rätt plats

Jag och Mannen turade idag och åt en fräsch lunchbuffé. Vi är lyckligt lottade att vi bor som vi gör. Konstaterade att vi turat på olika sätt de senaste 30 åren (jagudihelvetevartogtidenvägen!?)

När jag var tonnis sa jag hemma att jag skulle på fest i Lilla staden och tog bussen in till Stan. Där samlades alla och gick ombord, skiträdda för att fastna i Tullen ( ja den fanns då). Jag slängde med håret och putade med brösten för att se äldre ut, försökte prata vuxet med mina vänner när jag stod i baren och höll alla tummar för att bartendern skulle gå på det. Du milde. Den stackarn som stod bakom disken hade nog sett det mesta och hade förmodligen inga illusioner kvar. Men så länge vi uppförde oss så…
Gröna Hissen, man hann med 2 stycken på överfarten om man beställde båda samtidigt. Sedan disco på Neanders gaard och Gud förbjude att man missade båten hem på natten, de gick inte hela natten så missade man en fick man vänta för länge. För länge innebar att far satt i hallen och väntade på en när man kom hem. I pyjamas. Och då fick man blåsa. Och så fick man utegångsförbud.

Något äldre turade man och ÅT. Räkmacka och en öl. Himla vuxet. Men man blev serverad vid bordet och fick räkna ut på servetten hur mycket var och en skulle betala. Men så ball och VUXEN man kände sig.

Ännu något äldre turade jag med ungarn när de slutat skolan. Som en partygrej. De fick beställa vad de ville och sedan handla tullfritt i kiosken. Var man lyckligt lottad hann man med båda sakerna på en tura (tur och retur). Ungarna tyckte det var värsta festen. Detta funkade i många år och maten var alltid helt ok och personalen alldeles, alldeles underbar.

Nu som förtiplussare turar vi och äter lunch. Den är lika fräsch som på Dyra Restaurangen, minst (till halva priset). Det dräller av familjer, par, grabb- och gubbagäng (undrar var alla tanter är?). Farföräldrar som bjuder barnbarnen på lovlunch. Farmorn äter spätta, barnen glass och farfar stannar i rökrummet.

Vi har ett långt samtal om det jag funderat på tidigare, arv, miljö och gener. Och tittar oss omkring.
Vi pratar värderingar. Vad är rätt och fel?
Vi pratar om att välja sin bana och bli den trogen.
Vi tittar i smyg på farmor/farfar som vill sina barnbarn så väl, och alla är de glada och tycker det är spännande och festligt.
Vi spanar på rika pensionärsparet som beställer vin och snaps med vana och kunskap och njuter av ”smörgåsbordet”.
Vi tittar på varandra och bedömer våra val och vad vi tycker om mat och annat.

Den man som är servitör vid vårt bord springer som en skållad iller för att alla ska vara nöjda. Trevlig, social och med en osviklig känsla för hur han ska bete sig mot de olika typer av gäster han har.
Han säger i förbifarten till några som vill beställa dricka att jag kommer strax, ska bara… Och gästerna väntar nöjt. De är sedda. De finns. Han lägger handen på axeln på den gamle mannen som vill impa på sin fru och är du och bror med de som vill.
Han kallar de olika grupperingarna för vänner. Säger; jag kommer strax mina vänner. Vad kan jag hjälpa er med mina vänner?
Alla skrattar, finner sig i att vänta, har all tid i världen, tycker att maten är kanon, ölen god och det kan inte bli bättre.

När vi pratar lite med servitören och frågar om sextiotalsmusik och sjuttiotalsaftnar pratar han glatt och öppet utan att för den skull ta ögonen från de andra gästerna. Så otroligt profisionellt. Han skulle platsa var som helst. Ändå har han varit servitör på båtarna hela sitt liv. Liksom sin mamma och sin syster. Och han kommer inte att sluta förrän han går i pension.

Tänk att känna så för sitt jobb. Tänk att vara så intresserad och vänlig trots att han sett allt miljoner gånger. Tänk att se sin kund hela tiden och ha koll på vad den kunden väljer att äta eller dricka. Du kan bara vifta med pekfingret så fyller han på. Och han vet med vad.

Det finaste idag var när gubbagänget intill oss skulle beställa avec till kaffet. De var runt 80. Tuffa gubbar i jeans och tröjor. Håret lite ballt sådär. Och en ville ha Tullamorewhisky. Men han visste inte hur man uttalade det. Och fick därför tunghäfta. Då lägger käre servitören handen på hans axel och säger; du vi skiter i det där med engelska och andra konstiga språk. Säg som det stavas så ska vi nog lösa det. Han fick sin Tullamore. Och jag blev gråtfärdig. Vilket fullblodsproffs. Jag är säker på att den gamle mannen gick hem och var väldigt nöjd med sin dag.

Så borde alla bli bemötta. Oavsett om vi häckar på Dyra Gatan eller på båtarna. Vi förtjänar alla att bli sedda, berörda och uppmärksammade.

Vi kommer att tura igen, och vi kommer att välja den båt som den här killen jobbar på.

Han är på rätt plats.

Trisslott

Det sitter en kille på kontoret och kramar ihop papper som han sedan kastar i papperskorgen. Och träffar. Om och om igen.

Jag undrar: varför i helvete står papperskorgen långt ut i rummet och inte intill skrivbordet?

Vad är arv?

Varför vi blir som vi blir. Hur styrs vi av det vi upplevt och varit med om. Hur påverkar uppväxten oss och har vi egna val. Egentligen.
Vad är genetiskt och vad är miljö?

Jag ser min mormor. En liten flicka som skickades hemifrån när hon var 8 för att tjäna som piga. Hon återsåg inte sin mor på ett halvt år. En mor med ett stort, varmt hjärta för alla sina 10 barn där mormor var äldst. Hennes far var ett monster. En man som förminskade och misshandlade alla i sin omgivning.
Självklart påverkade det min mormor. Hon älskade alla oss ungar och visade det. Men hon klarade inte av att visa sina egna barn vad hon kände. Alltför rädd för att det skulle bli fel om hon släppte kontrollen.

Jag ser min mor. Min snälla, ömsinta mor. Hon som alltid visat sina döttrar vad hon känner. Min ömtåliga mor som inte kan hantera elakheter. Som är känslig och osäker på att hon duger. Är bra. Och hon är bra. Hon har en intiutiv känsla för vad andra behöver. Speciellt barn. Hon är fortfarande en fantastisk mor och mormor där vi alla lättar våra hjärtan, barn som barnbarn. En som alltid lyssnar och har tid.

Hon hade en tuff uppväxt, enda flickan i en skara av fyra barn. Den som alltid fick hjälpa till och aldrig fick ett tack. Det förväntades av henne. Hon fick aldrig gjort upp med sin mor. Min mormor.

Min lillasyster, mors yngsta och hett efterlängtade sladdis tog sitt liv när hon var 19. En dotter som aldrig passade in. Som alltid ansträngde sig för att vara som alla andra men aldrig lyckades. En vacker, känslosam tjej som under hela sitt korta liv försökte få kontroll över tillvaron.

Hur har mina gener, min historia påverkat mig?

Mobbningen i skolan. Mobbningen på arbetsplatser. Min systers självmord. Allt har naturligtvis format mig. Till viss del.

Men vad är genetiskt?

Är det genetiskt att jag liksom min mor och mormor är skör och osäker? Eller beror det på upplevda händelser? Är det genetiskt att jag, som är väldigt lik min mor, har svårt att stå upp för mig själv, att ta plats? Att jag låter folk attackera mig utan att jag försvarar mig? Är det genetiskt att jag har samma typ av empati och rättspatos som min mor, mormor och gammelmormor före mig? Eller är det något jag lärt av den miljö jag levt i? Jag kan ju tillägga att jag och min syster är väldigt olika som personer. Trots samma uppväxt. Om man nu någonsin har det.

Mitt stora matlagningsintresse och mina gröna fingrar, kommer det från mormor och farmor eller är det mitt eget val? Kan man ärva sådant?

Jag ser på mina egna barn som i så mycket är väldigt lika mig. De brottas med sina starka känslor, sin empati, sin omsorg om andra. Mjuka. Utan behov av att vara grabbiga. De har alltid, båda två, varit den som andra vänder sig till när de behöver någon som lyssnar. Hur mycket har jag fört vidare till dem via navelsträngen och vad kommer från miljön de levt i?

Många tankar. Och inte blir jag klokare. Snarare än mer förvirrad.

Att tanka närhet

Bonussonen med söta flickvännen dök upp för att äta lunch och kramas. 2 meter mjukis. Soffhäng, trängsel och småprat om ditt och datt.

Ömma modern dök upp för att få kaffe och kramar. Lyckan var total när hon insåg att det blev dubbelt upp av allt. Hon är så fin min lilla mor. 75 i år, ärtig och fräsch och alltid med rött läppstift. Och hon har alltid en kram över till den som behöver.

Lillefnuff har kelknarkat matte hela dagen och får nu äntligen ligga nära, nära i soffan.

Mannen är lika kelsjuk som Lillefnuff. Hans stora händer vill alltid hålla, klappa och stryka. När vi kramas passar jag så bra in under hans haka.

Alla dessa kramar. All denna beröring som vi är så beroende av.

Jag minns med fasa när jag var singel och barnen inte fanns nära. Hur jag satt som klistrad på alla i bekantskapskretsen för att få röra och bli berörd. Systersönerna som stönade att Gud nu kommer krammoster igen. För att i nästa ögonblick hålla mig hårt. Väninnans son som glatt slöt mig till sitt bröst, rufsade mig i håret och med mullrande röst undrade hur det kändes att krama en riktig karl. Han var 18 då.

Jag undrade då om man kan dö i brist på fysisk kontakt. Tänkte på alla de som sitter ensamma och inte har vare sig barn eller någon annan nära. Gamla människor i sorgligt ensamma sängar på någon institution. Änkor och änklingar som i hela sitt liv haft någon annan intill sig.

Jag vet att det finns människor som inte tycker om att kramas. Att komma för nära. En vän är sådan. Vi pratade om det och hon sa att hon helt enkelt inte vet hur hon ska göra.
En gång när jag grät sönder mig i hennes soffa satt hon bara och såg olyckligt på mig. Utan att kunna göra något. Däremot kom hennes man, kröp upp i soffan och höll mig hårt. För honom var det självklart men inte för henne. Trots att vi varit vänninor sedan barnsben.

Är det något man lär sig som barn? Skapas det ett beroende redan då? Är det så att om man inte triggar igång önskan om fysisk närhet som liten så uppstår den aldrig? Är det så att vissa människor föds utan det behovet alldeles oavsett hur mycket närhet de får från start?

Hur många har inte sprungit rakt i armarna på en främling för att en liten stund döva sin längtan?

Till alla där ute som behöver: Stor kram!

Bajs

Aldrig har jag jublat över kattskit som jag gör nu. Fluffet äter dietmat och bulkpulver och bajsar långa, fina korvar.

Jag vet inte vem av oss som är mest stolt.

Vaktombyte

Söndag och Lillebror ramlar in genom dörren.

Han kommer direkt från jobbet (Ikea) och jag frågar om det finns några nya snygga textilier så här inför våren.

Får en blick från helvetet.

Jag står vid spisen (dah!) och Mannen ligger i soffan med sin trasiga tå. Lillebror rasar igång och samtalet/santalen börjar. Herregudihelvete vad det finns mycket text i den ungen. Och han har hittat sin like i Mannen.

Jag är lomhörd. Pulsen är på 300. Hjärnan har gått i stå. Gud, en vecka. Jag kommer att sluta som en förvirrad, rabblande kärring.

Men det kan jag ju komma ihåg när han är på andra sidan jordklotet. När jag inte når honom. Och mammaarmarna skriker.

Hångel på stan

Fredagen den 13:e.

Det kan inte bli bättre. Bakåtlutade i soffan med en ständigt glasögonavtagande Oldsberg i en geografi där jag aldrig skulle hitta hem.
Mannen tar allt på 8 poäng och jag är glad om jag hittar vinboxen.

Imorgon ska vi hångla stan runt. Kanske någon grappa/whisky någonstans. Jag ska snorta Mannens luktegott och vi ska titta på utsocknes folk som väller in över stadsgränsen. Själv brukar jag hålla mig hemma men att se Stenbock i stickade trikåer kan få folk att gå man ur huse.
Det är ljusfest i vår lilla stad.

Ha en skön helg alla. På söndag är det vaktombyte och hemmet invaderas av en ilsken (läs resfebrig nittonåring) och det är slut på vårt flowerpowerflamstramsliv. Mjölk och ordentlig mat står på menyn igen.

Satellit

Mannen sov på soffan i natt. Han sa att jag slogs. Tror fan det när han tvingar mig att hoppa mellan två satelliter ute i rymden. I nattlinne.